Själfbiografi

När tidningarna började dag efter dag innehålla underliga och öfverraskande meddelanden om, huru fransmännen dömt och behandlade den tydligen oskyldiga kapten Dreyfus utan att taga reson och släppa honom lös, så rann det för mig, att det funnits därmed besläktade företeelser på mycket nära håll, i det min ringa person varit föremål för en hel rad mycket besynnerliga åtgärder, som i mångt och mycket likna de franska Dreyfushistorierna. Det var detta, som ingaf mig första tanken på att utgifva denna broschyr, som icke alls behöfver förlägga däri förekommande händelser och uppträden, ty allt är grundadt på rena fakta och offentliga förhandlingar, till hvilka kan hänvisas, ehuru de icke här kunna få rum i aftryck.
Länge, ja under årtionden, har jag varit betänkt på att under någon form afgifva en förklaring öfver de egendomliga åtgöranden, för hvilka jag varit föremål, ty ibland åtminstone kan det kännas tungt nog att, när man först får vara utsatt för snart sagdt exempellösa orättvisor utan möjlighet att få upprättelse, sedan på köpet blifva hånad och föraktad icke blott af fiender och motståndare, utan äfven af sina mest intima meningsfränder, ja äfven sådana, som kunna sägas stå en ännu närmare.
Man har i åratal från både konservativt och ”liberalt” håll ropat sig hes, att jag skulle vara en förskräcklig oppositionsman och röd rabulist, ja man har till och med, löjligt nog, påstått mig vara socialist. Men när man får läsa efterföljande anteckningar, skall åtminstone hvarje förnuftig och icke fanatiserad människa snarare förundra sig öfver min moderation och mitt lugna jämnmod under så vidriga omständigheter, som icke borde kunna förekomma i ett lagbundet samhälle. Men mitt af naturen glada lynne och min – tots allt! – goda tanke om människorna har räddat mig från att blifva en trumpen samhälls- och människohatare. Därtill kommer också den lyckliga omständigheten, att jag under alla förhållanden ägt förmåga att självständigt försörja mig, så att jag, ehuru utan förmögenhet, aldrig behöft kröka rygg för brödbitens skull. Det är dock särskilt i den punkten, som många af mina fiender misstagit sig och därpå byggt hämndplaner, som blifvit till deras egen skam, men ej till nederlag för mig.
äfven mina vänner och meningsfränder hafva i detta fall misstagit sig. Så till exempel då jag under en period af mitt lif ställde mig till goodtemplarordens förfogande, så började man där skrika: ”Icke behöfver goodtemplarorden försörja honom”. Man föreställde sig synbarligen, att jag skulle likt många andra vara en ”på lifvets haf skeppsbruten”, som behöfde tigga mig till att af nåd och barmhärtighet få ett försörjningsmedel. Detta var ett groft misstag och torde hafva visat sig vara en alldeles onödig farhåga. Det ligger för resten icke i mitt skaplynne att göra mig till nådehjon, hvilket också torde framgå af det följande. Samma dumma inbillning gick äfven för ett par år sedan inom templarorden, då man valde mig till distriktsekreterare inom Stockholms distrikt, ty det var åtminstone en af distriktets dåvarande ledande män, som är känd för sin brutala ogrannlagenhet, hvilken såsom skäl för sin röst tillade: ”Han kan väl behöfva den förtjänsten”. Hvad visste den karlen om min ekonomi och mina resurser? På den frågan lärer han fortfarande blifva svaret skyldig.
Jag ställde mig en tid till nykterhetsrörelsens förfogande, icke för att jag tvingades söka mitt uppehälle på det sättet, ty såsom talareverksamheten fortfarande är ordnad, skulle detta uppehälle hafva blifvit tämligen tarfligt och äfven ganska surt förvärfvadt; utan min afsikt var att med min lilla förmåga gagna nykterhetsverksamheten, hvilken jag är varmt tillgifven. Men då de styrande mästarne inom nykterhetsordnarna aldrig förmått uppfatta saken på det sättet, då kunde jag och kan fortfarande mycket väl ägna mig åt andra arbeten. Ingen behöfver grufva sig för den saken.

Huru jag blef oppositionsman.

Det är tillfälligheterna, som göra allt här i världen, och små orsaker kunna ofta hafva stora verkningar. Från början och i den gröna ungdomen är man hvarken det ena eller det andra i politiskt hänseende, i synnerhet då man – såsom fallet var med mig – icke blifvit från barndomen uppfostrad i något utprägladt politiskt partihem, utan bland allmogen, som under min barndom icke hade en aning om hvad politik ville säga. det är i så fall tillfälligheterna, som ställa en på den ena eller andra sidan. Så gick det med mig. Dessa tillfälligheter började under mitt första studentår och hafva sedan i en riklig mängd upprepats.
Den första tillfälligheten var en stipendieansökan. Kompetensvillkoret var att vara en bondson från Fjärdhundra, och denna kompetens innehade jag till punkt och pricka, var därtill verkligt behöfvande och hade icke någon som hälst anmärkning emot mig i något hänseende. Men nu fanns där äfven en annan bondson från Fjärdhundra, en gammal öfverliggare, som i elfva år legat vid akademien och supit upp en hel förmögenhet samt äfven i det närmaste ruinerat både sin mor och syster på deras andel af arfvet efter den aflidne fadern. Den gamle öfverliggaren, som meriterat sig på det sättet, fick stipendiet och jag blef utan. Summan var visserligen icke stor – det var hela 21 kr. per termin under en tidsperiod af två terminer – men med mitt för orättvisor känsliga lynne grep det mig tämligen djupt och föranledde en skarp konflikt med stipendiets inspektor, dåvarande professor Boström (en farbror till nuvarande statsministern).

21 kr 1856 motsvarar c:a 1185 kr i dag, 2020.

En tillfällighet var det också, att jag kom att välja prästbanan, för hvilken jag icke passade, ehuru jag då – ung som jag var – ej förstod den saken. Alltnog, jag kom att välja den banan, tog ”dimmen” så där i förbifarten och tillbragte höstterminen 1862 med de praktiska öfningarna. Under denna termin kom det andra tillfället till reflexioner öfver att allt icke gick så rättvist till, som det kunde och borde göra. Det var åter en stipendiefråga.
De flesta, som praktiserade för prästvigning, brukade få riksstatens stipendium, som för den termin, under hvilken man praktiserade, utgjorde 75 eller 100 kr. (jag minnes nu ej så noga hvilketdera).

75 respektive 100 kr 1856 motsvarar c:a 4233 respektive 5644 kr i dag (2020).

Vid detta stipendiums utdelande blef jag för andra gången utan, ehuru jag var en af de mest behöfvande. Men en prästson från Västergötland, som hade råd att taga ridlektioner, gå klädd i ridbyxor och ridstöflar och slå sig på benet med ridspöet, då han gick och snobbade på Upsala gator, han fick stipendium, men inte jag.
Då sade jag allvarsamt ifrån åt gubbarna, att jag ämnade ögonblickligen ge hela prästaffären på båten och i stället gå in som volontär vid ett landsortsregemente, hvartill jag redan som skolpojke hade tillbud. detta ville de dock icke veta af, utan kucklade till, så att äfven fick ett stipendium. Men hvarifrån de togo pengarna, sedan de anslagna stipendiemedlen voro utdelade, det är mig än i dag obekant.
Dessa båda stipendieaffärer voro i sanning ypperliga illustrationer ur verkligheten till en anekdot, som jag nyligen såg i en tidning. Då nämligen en professor frågade en student, om han fått något stipendium under terminen, gaf studenten det betecknande svaret: ”Ack nej, herr professor, jag är alldeles för fattig för att kunna få något stipendium”.

Den första stora händelsen.

Sålunda blef det allvar med prästsaken, och redan under det första året af min tjänstgöring (1863) tillträdde jag ordinarie komministratur i Veckholms, Kungs-Husby och Torsvi församlingar med en lön af hela – 630 kr. om året.

630 kr 1863 motsvarar c:a 40978 kr i dag (2020).

Under denna tid lade jag ofta märke till hvarjehanda öfvergrepp och dumheter, som begingos af underordnade tjänstemän, såsom länsmän m. fl., där i orten. och dels för att tillfredsställa min håg för anmärkningar och opposition – en håg som ju Uppsalagubbarna väckte till lif – och dels för att skaffa mig en lite biförtjänst till den icke alltför öfverdrivet tilltagna lönen företog jag mig att slå två flugor i en smäll genom att blifva landsortskorrespondent för tidningen Fäderneslandet, däri jag lät både präster och länsmän figurera, när anledningar därtill förelågo.
Därmed hade jag väckt hatet, hämndkänslan och förföljelselustan till lif, och så var det färdigt. det var särskildt en oförståndig och grön tillförordnad länsman där i orten, som begick den dubbla olagligheten att hålla en utmätning på eget bevåg och utan landshöfdingeämbetets resolution samt att verkställa denna utmätning hos annan person än den saken gällde. För denna dubbla dumhet fick han en ordentlig och tydligen fullt befogad afbasning i Fäderneslandet.

Detta var, som glunten säger, ”upphofvet till ett åttaårigt dundrande kalas”, eller med andra ord till en omkring 7-årig skandalprocess vid Trögs häradsrätt. Det var skada för tidningarna, att de icke voro så vakna då som nu, ty då skulle de fått mustiga saker att förtälja om vederbörandes försök och åtgöranden mot en misshaglig och hatad person, hvilka manövrer särskildt utfördes af två länsmän och en f.d. major, och hvilka sedan drabbades af en hämnande nemesis på det sättet att de alla tre blefvo själfmördare.
Man skulle naturligtvis ha en förevändning, som hade någon sorts rimlighet för sig, ty man hade icke då kommit till en sådan outgrundlig visdom som på det yttersta i dessa dagar, då hysandet af en liberal tidningsskrivare tagits som skäl för afsättning från prästämbetet. man hittade då på att anklaga mig för fylleri.
Nå ja, jag kan gärna och öppet medge, att jag icke var felfri i det afseendet. Men å andra sidan är det också säkert, att mången präst supit mera, än hvad jag gjorde. men si, dessa hafva aldrig skrifvit i tidningarna om brutala länsmän och prostar som hade dille. Det var detta, som skulle näpsas, ty ”fylleriet”, som det skrikits så mycket om för att bemantla det verkliga skälet, hade nog i och för sig fått passera onäpst.

Den mångåriga skandalprocessen började på stämning af den ofvannämnde utmätningslänsman, hvilken låg som en tjuf bakom en buske och tittade fram, medan en nämndeman presenterade stämningen. Kronans ämbetsman, som bokstafligen låg ”bag busken og lurede”, trodde att jag inte skulle se honom, men jag såg honom ändå.
Denna rättegång är synnerligen märklig och troligen alldeles enastående i den svenska rättsskipningens annaler, hvad åklagarens uppträdande beträffar. Man sökte sak med mig för mitt tidningsskriveri. Hvar människa visste, att det var där skon klämde.
Rättegången drogs ut i många år, ty den dråplige åklagaren, som yrkade afsättning från prästämbetet i tanke att han därmed skulle få mig riktigt stukad (stackars toker!), yrkade oupphörligen uppskof för att kunna försöka skaffa flera vittnen än dillegubbars skriftliga vittnesmål – som han själf uppsatt –, innan han vågade lita på att få sitt afsättningsyrkande bifallet.
Slutligen föll häradsrättens dom, och trots alla åklagarens af hämnd förestafvade ansträngningar blef domen för mig – helt och hållet frikännande, en utgång af målet, som tydligt nog visar att det icke var så farligt med det där ”fylleriet”, hvaraf man gjort och gör ett stort nummer för att öfverskyla sina egna skandaler.
Emellertid kunde åklagaren naturligtvis icke låta sig nöja med en sådan utgång; därtill hade han alltför liten hederskänsla – må detta vara sagdt på själfspillingens för länge sedan öfverväxta obekanta graf! Han klagade till hofrätten, som sedan återförde målet till häradsrätten.
Och hvad skedde då?
Jo, så vidt jag kan erinra mig, förekom ingen ytterligare ransakning eller vidare utredning af målet, utan i samma skick som målet befann sig, då jag blef frikänd, blef jag vid denna andra handläggning af målet vid samma rätt dömd till afsättning. Huru det egentligen hängde ihop med detta besynnerliga rättsfall, brydde jag mig aldrig om att närmare efterforska, ty jag var trött vid den långvariga förföljelsen och hopades få vara i fred, sedan två länsmän (både den oskjutne och den ohängde) fått sin vilja fram.
Med anledning af denna slutliga öfverraskande utgång af målet fick jag en nästan direkt uppmaning af ärkebiskopen att söka kunglig nåd, som säkert ej skulle nekas. Men då svarade jag, att då den långvariga ransakningen och den första domen framgick, att jag icke förverkat prästämbetet, så föll det mig icke in att i nådeväg tigga hvad som var min obestridliga rätt.
Och därvid blef det.

Så en gång, sedan jag länge varit absolutist och goodtemplare, föll det mig in att göra ett experiment för att utröna en sak, som jag länge anat och misstänkt. I denna afsikt ansökte jag om återfående af prästämbetet. Detta experiment upprepade jag två gånger för att få öfvertygande visshet om det, som jag ville veta. Första gången sade gubbarna i Uppsala, att sådana fall voro så ytterst sällsynta, att det just därför ej kunde tillstyrkas.
Faktiskt är emellertid, att en norrländsk präst, som var afsatt för verkligt fylleri, ungefär samtidigt återfick prästämbetet med villkor att han icke skulle vara eller bli goodtemplare. Och dessutom var han ej frisinnad tidningsman, utan en nolla och odåga, som under den tid han var afsatt försörjdes af sin gamle far. Han dugde till präst, men icke jag. Sålunda fick jag bekräftelse på min förmodan, och denna stadfästes ytterligare vid andra försöket. Sålunda har jag på den personliga erfarenhetens väg fått nöjaktig visshet om statskyrkans ställning till nykterhetssaken, och all förvärfvad kunskap kan ju hafva sin nytta med sig.
Detta är historien om ”förre prästmannen”. För den som än i dag af dumhet eller illvilja begagna denna titel, kunna kanske följande omständigheter vara vägledande.

Under den tid, då jag utgaf först Enköpings Tidning och sedan dess fortsättning Sveriges Tidning, tillät jag mig en smula drift med åtskilliga tarfliga tidningsuppenbarelser. Detta kunde naturligtvis icke få passera onäpst. Man tillgrep också den vanliga lågsinnade metoden att söka ”komma åt” en misshaglig person på ett helt annat område än det, på vilket han gjort sig misshaglig. Det var då man började taga reda på, att jag någon gång i tiden varit statskyrkopräst, samt började nöta med den bekanta titeln ”förre prästmannen”, hvilken titel sålunda uppfanns i tydlig afsikt att vara ett skällsord, hvartill den ock med fördel begagnats.
Det var dåvarande redaktören för Svenska dagbladet, ”fete Jäderins lille Norén”, som har äran af denna prässbragd. Och den där titeln odlades så flitigt, att skällsordet så småningom öfvergick till en anständig titel och begagnas ännu i all enfald på det sättet.
Till denna märkvärdiga popularisering af ett skällsord bidrog senare den fatala omständigheten, att en sinnesrubbad präst från Västmanland vid namn Alin gick omkring och tiggde. Ehuru hans namn icke var lika med mitt (märk skillnaden emellan Ahlin och Alin), så var det dock för mången en kärkommen anledning att förväxla mig med den karlen. Det var också först efter hans uppträdande, som mitt namn blef så svårt att läsa och skrifva.
Förut fick jag vara redaktör, som jag är, och heta Ahlin, som jag heter; men nu går ingendera delen.

Den andra stora händelsen.

Detta andra stora försök från ”rättvisans” sida var ingen bit bättre än det första. Jag menar de på sin tid så beryktade konfiskationerna af Sveriges Tidning. Men hvarför var det ett sånt ohyggligt väsen om den tidningen? Ja – det visste ingen enda människa mer än myndigheterna och jag, ty hvarje nummer blef konfiskeradt direkt från prässen, och det dunstade ut, att den icke lärer konfiskerats för innehållet, utan för att alldeles tillintetgöras. Huru därmed egentligen förhöll sig ska jag låta vara osagdt. Men nog är jag än i dag, efter ett mångårigt och moget öfvervägande af skälen för och emot, af den åsikten, att det var alldeles onödigt att göra sig sådant besvär och ställa till med sådant oväsen, som då gick af stapeln.
Visserligen kunde några enskilda personer haft eller föregifvit någon anledning att efterhärma ”Korf-Olles” misslyckade försök att få ett kap genom att såsom han segla i de högsta myndigheternas kölvatten, men till en sådan kraftåtgärd som konfiskation förelågo inga anledningar.
Tidningen var icke öfverdrifvet rabulistisk, åtminstone var den det i mindre grad än mången nutida tidning. jag har nämligen aldrig varit någon politisk partigängare eller afgjordt och helt tillhört något politiskt parti, och säkert är, att något politiskt parti icke velat kännas vid mig, emedan jag aldrig velat låta ”inpiska” mig. Men det insmugglades i ett nummer bakom min rygg en notis på några rader, som man ansåg nödvändiggöra tidningens fullständiga undertryckande. Dock konfiskerades icke det numret, utan man sparade med början till ett par nummer därefter, på det ingen skulle veta själfva hufvudsaken.
Men så kommer det förvånansvärda i själfva rättsproceduren.

Dåvarande justitieministern, eller justitiekanslären (jag vet icke hvilkendera), befallde åtal icke blott mot ansvarige utgifvaren, utan äfven mot mig, som icke var ansvarig utgifvare, ehuru tryckfrihetslagen tydligen säger, att i tryckfrihetsväg får endast ansvarige utgifvaren bära ansvaret och åtalas. Och åklagarekallet sköttes af den tokige stadsfiskalen Bergström (han som sedan dog på Konradsberg)[1].
Han var visserligen icke förklarad tokig på den tiden, men så värst klok var han väl häller inte, då han på mig, som juridiskt icke med saken att göra, yrkade 154 års straffarbete! Därpå svarade jag också endast med att yrka att genast blifva skild från målet, hvilket också efter fem minuters öfverläggning af rätten beviljades – sålunda ett eftertryckligt nederlag för rättvisans högste vårdare, som anbefallt detta besynnerliga åtal mot mig.
Men tidningspressens hållning vid detta tillfälle var mer än märkvärdig samt visade sig ömkligt föraktlig i sin eniga ifver att racka ned en person, om hvilken de icke visste, hvarför han stod åtalad. Ingen enda tidning visste, hvarom det var fråga, och de underordnade myndigheter och tjänstemän, som voro de högres verktyg, visste nog lika litet, ty själfva grundorsaken kände de icke. Men detta hindrade icke hela den svenska tidningspressen att med rörande enighet racka ned mig i afgrunden.
Ingen kunde säga, hvad ont jag egentligen gjort, af det enkla skälet att jag icke gjort något ondt. de bara hojtade utan sans och förnuft. Att jag var åtalad, det utbasunerades väldeliga. Men att jag var oskyldig och genast blef skild från målet, därmed tego de visliga, ty då hade ju deras tillkonstlade skandal blifvit förstörd. Och hvad betydde väl en enda persons hela framtid mot de ”hederliga” och ”anständiga” tidningarnas lusta att göra sig duktiga och kunna skryta med sensationsnyheter – som vid det tillfället voro bara förvridna lögner från början till slut?
En stor och ”ansedd” tidning kunde till och med säga, huru många gånger jag snusade inför rätten, och en annan visste att berätta inför sin publik om mina manschetter. Man var inte skapligt tokig den gången! Och de konservativa och ”liberala” bladen voro för den gången och i detta bödelsarbete fullkomligt eniga – ett återupprepande således af historien om Pilati och Herodes vänskap i deras förföljande af den af dem båda hatade Kristus. I hela Sverige var det endast två tidningar, som midt i denna blinda yra hade sitt förnuft i behåll. Dessa voro Göteborgs handelstidning och Fäderneslandet. Dessa framhöllo den fullt riktiga och opartiska meningen, att ”mannen må vara vem han vill i öfvrigt, så har dock han såväl som alla andra rätt att åtnjuta rättvisa”. Men ingen hade sinne att höra ett förnuftigt ord den tiden.

Skälet till den högst öfverraskande och förvånansvärda åtgärden att instämma mig som juridiskt ansvarig för innehållet i Sveriges Tidning, ehuru jag, såsom ofvan påpekats, icke var tidningens ansvarige utgifvare – skälet därtill, säger jag, blef aldrig officiellt kändt eller meddeladt. Men man och man emellan cirkulerade följande rykte, som må meddelas såsom enda möjliga förklaringsgrund till denna emot tryckfrihetslagens tydliga ord stridande åtgärd. Jag vill dock icke stå i någon juridisk ansvarighet för detta ryktes sanningenlighet, emedan det låter hardt när otroligt. Denna interiör bakom kulisserna skulle emellertid, enligt det då gängse ryktet, ha varit af följande besynnerliga beskaffenhet:
Dåvarande justitieministern, nuvarande presidenten i Svea hofrätt, Vult von Steijern, sades hafva utarbetat eller låtit utarbeta ett alldeles nytt förslag till tryckfrihetslag, hvari en af de vigtigaste förändringarne af nu gällande bestämmelser skulle vara, att icke blott ansvarige utgifvaren skulle vara juridiskt ansvarig för en tidnings innehåll, utan att hvar och en, som skref i tidningen, tillika skulle ansvara för hvad han skrifvit. men innan han framlade detta förslag inför riksdagen, ville han på något sätt utröna, om det skulle bli gynnsamt emottaget och ha någon utsikt till framgång.
Då råkade just jag bli föremål för de där förberedande experimenten för utrönande af hvad domstolarna skulle säga om ett slikt nytt system i vår tryckfrihetslag. Detta skulle hafva varit skälet till att jag, ehuru icke ansvarig utgifvare, likväl blef instämd att stånda ansvar. Om detta rykte var sannt, så skulle däraf följa, att en viktig rättegång började och fördes icke efter gällande lag, utan efter ett nytt lagförslag, som icke ens var kändt och diskuteradt, mycket mindre hunnit blifva gällande lag. Försöket blef emellertid tillbakavisadt först af Stockholms rådhusrätt och sedan af hofrätten och högsta domstolen, hvadan förslagets upphofsman ansåg det lönlöst att framlägga sitt förslag för riksdagen. Jag hade emellertid den tvetydiga äran att blifva offer för detta experiment, men grundprincipen i Sveriges tryckfrihet blev dock därigenom den gången räddad.
Om det nu ligger någon sanning i detta på den tiden (1885) cirkulerande rykte, så borde tidningsprässen hålla mig räkning för mitt uppoffrande till dess skydd i stället för att racka ned mig så onaturligt, som den då gjorde och nog gärna vill göra än i dag, då mitt namn kommer på tal, till exempel då jag håller ett offentligt föredrag eller dylikt. men tidningarna visste icke då och veta icke ännu, hvilken viktig principfråga för dem själfva det då var fråga om, och detta må lända till deras ursäkt, ty jag är icke den, som vill tyda allt till det värsta.
Om det låg någon sanning i nu anförda rykte – detta om måste naturligtvis i hvarje fall förutsättas – så kan med skäl frågas: Anser hr Steijern, att det var fullt korrekt handladt att välja en enskild medborgare till ett så ödesdigert experiment? Eller ansåg han då de särskilda medborgarnas personliga rätt och skydd vara af så underordnadt värde, att de icke alls behöfvde tagas med i räkningen vid ett experiment, som intresserade honom ensam, och hvaraf åtminstone icke jag hade det ringaste intresse? Skulle jag icke till äfventyrs ha en smula upprättelse att fordra af tidningsprässen och från den af samma präss vilseledda allmänheten?
Hvar och en, det vederbör, må låta sitt eget samvete besvara dessa frågor. jag har nu i 25 år gått utan upprättelse i fråga om den första stora händelsen och 14 år i fråga om den andra, ty jag kan taga saken kallt och säger endast: ”Fader, förlåt dem, ty de hveta icke hvad de göra!” Och ingalunda tigger jag någon upprättelse, ty jag har aldrig haft någon tiggarnatur. Detta sista må vara sagdt till åtskilliga tidningsmän, som bakom min rygg pratat många dumheter i nattmössan, hvilket dock torde bero på en envis förväxling af två olika personer, en förväxling, hvarmed de lyckats att till och med föra flera af mina mångåriga vänner bakom ljuset.

Hvad som nu i korta drag blifvit meddeladt utgör i hufvudsak det viktigaste af den behandling jag fått röna. Redan af det sagda torde hvar och en, som ej är alltför illa fanatiserad, kunna bilda sig ett omdöme om, huruvida jag verkligen förtjänat att blifva så smutskastad, hånad och boycottad, som jag blifvit i följd af ofvan beskrifva behandling. Först låta en lida orätt och så både förakta och hata den förorättade på köpet – det är ju hederligt handladt, det, eller hur? Smakar det icke bra mycket af den behandling. som vederfares kapten Dreyfus af jesuitligan och den franska generalstaben?
Mig synes till och med, att likheten är slående, om utrymmet i denna lilla broschyr medgåfve att berätta en mängd mycket pikanta detaljer, men möjligen kommer jag att göra detta framdeles, och jag har gott minne; eller med andra ord: Alla dessa händelser hafva så etsat sig in i min själ, att det är omöjligt att glömma ens den obetydligaste omständighet.

En episod, som bär vittne om den mest uppenbara orimlighet, må ytterligare anföras för att visa, hvilken genomgående otur jag alltid haft att utan eget förvållande få sitta mellan.
Med komministraturen i Veckholm var af ålder äfven i början af min tid därstädes förenad föreståndarebefattningen för ett så kallat hospital, en fattigvårdsinrättning, som stiftades af Magnus Gabriel De la Gardie år 1653, då han var ägare af det stora godset Ekholmen där i socknen. Räntorna af åtskilliga ströhemman, som då hörde under godset, voro anslagna till underhåll åt 12 hjon och en kokerska. Under Gustaf den tredjes tid lades förvaltningen av alla fromma stiftelser i landet under Serafimerordensgillet [2], som sålunda äfven kom att uppbära de till Veckholms hospitals underhåll donerade medlen, mot villkor att underhålla de tolf hjonen enligt den detaljerade matordning, som var uppgjord af donator och åtföljde stiftelseurkunden.
Men så småningom hade Serafimerorden undandragit sig att underhålla hjonen och fått denna skyldighet öfverflyttad på församlingen, troligen emedan stiftelseurkunden blef mer och mer glömd och okänd. Men donationsmedlen ingingo det oaktadt fortfarande till Serafimergillet. En major Norlin, som då var ägare af Ekholmen, tog närmare reda på detta förhållande och yrkade, att om socknen skulle underhålla hjonen, så skulle socknen också uppbära de därtill donerade medlen.
En mångårig rättegång uppstod, hvarunder ingendera parten ville underhålla hjonen. Men af mig såsom föreståndare uttog Serafimergillet obevekligt kostnaden utan att det fanns någon myndighet att vädja till. Medan de processade, blef jag således tvingad att underhålla deras fattighjon. Och hvarken Serafimergillet eller den nyssnämnde major Norlin, som var böndernas suveräne behärskare, hade ringaste känsla för en sådan orimlighet.
Jag skref på den tiden ytterst skarpa artiklar i Fäderneslandet om detta Serafimergille i afsigt att från deras sida framtvinga en rättegång antingen direkt mot mig eller i form af ett tryckfrihetsåtal mot tidningen för att möjligen få fram saken och vinna rättelse, men förgäfves – de tego.
Saken blef aldrig fullt utredd. Men Serafimergillets kassör gjorde samtidigt konkurs med ett deficit af 30,000 kronor. Kanske skulle man där kunna finna förklaringen, om man började röra i gamla luntor. Emellertid stod jag rättslös och fick bära det ekonomiska hundhufvudet.
Denna episod anför jag icke i afsikt att försvara mig emot ett orättvist omdöme, ty saken var ju sådan, att man därmed icke kunde stjäla af mig heder och ära, utan jag nämner den såsom ett af de många bevisen på, att det i det här landet verkligen går för sig att ställa personer helt och hållet utom rättvisans råmärken.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1899.

-------------
Fotnoter
[1] Konradsberg var ett mentalsjukhus i Stockholm.
[2] Serafimerordensgillet


Till Johan Olof Ahlins sida på släktband.se